jeanine

Igår kväll var det jobbigt

magen gjorde ont så jag var gråtfärdig

och jag frös så jag skakade

det var hemskt

jag kröp tätt intill pojkvännen

lade mig så nära jag bara kunde

så att magen låg emot hans hud

och all hans värme nådde min mage

det blev jättevarmt

och jag njöt

värmen lindrade smärtan

och jag kunde slappna av lite

vi låg länge så

jag njöt av värmen

av att slippa smärta

och av att vara med honom

pojkvännen höll om mig

jag höll om honom

vi pratade och mös

länge, länge

sedan var jag tvungen att flytta mig lite

och då kastade pojkvännen av sig täcket

han svettades så

och höll på att få värmeslag

men han hade legat där

i över en halvtimma

bara för min skull

för att jag skulle må bra

då blev det varmt och mjukt i min mage igen

men den här gången inifrån

av kärlek till pojkvännen

och lyckokänslor

jag älskar honom

så oändligt mycket

och han är det underbaraste

som någonsin hänt mig

Min älskade mamma tittade på mig

Du har magkatarr

det känns så där

du har nog stressat för mycket

jag låg på golvet och kved

det kändes som om jag hade en alien i magen

och den är på väg ut genom revbenen

vilken sekund som helst

magkatarr sade mamma

för att jag har stressat

det tror jag inte

det har ju varit lugnt i ett halvår

jag hade teatern i och för sig

repetitoner, genrep och tio föreställningar

lite jobbigt var det allt

men det var ju januari till mars

jobbet har ju varit lite stressigt

jag har ju en årskurs jag inte haft innan

och det är en enorm spridning på deras kunskap

och några utvecklingssamtal hade jag visst också

sedan flytten ja

visa och sälja lägenheten

flyttstäda

och bli sambo

och sedan min älskade morfars bortgång

smärtan och sorgen

och begravningen

och sjunga på begravningen

jag tog dykcertifikat också

det tog sin lilla tid och kraft

sedan ska man ju träffa kompisar

och släktingarna också

dessutom måste man ju jobba

och hinna träna lite

och kanske ibland, om man hinner

bara sitta ner och glo på tv

nej jag kan inte komma på något

som kan ha gjort att jag känt mig stressad

så jag undrar jag

vad magkatarren beror på?  

Mina fingrar mot hans mjuka hud

min näsa fylld av hans doft

mitt huvud mot hans starka arm

och hans andetag mot mitt hår

bara han och jag

i soffan framför en film

det är mörkt och varmt

och jag njuter av varje sekund

tänk att det fortfarande känns så här

att det fortfarande är så här underbart

att han fortfarande får mitt hjärta att slå fortare

och att jag ännu blir lycklig bara av att se honom

jag möter honom fortfarande i dörren när han kommer hem

jag får fortfarande frukost på sängen

vi ligger fortfarande kvar över en halvtimma i sägen efter att klockan ringt

och vi pussas fortfarande hela tiden

folk säger: Det går över.

jag hoppas inte det

om man kan ha det så här

älska så här intensivt

och vara så här lycklig

så vill jag verkligen inte

att det ska gå över
då vill jag att det ska vara
för evigt...

Jag erkänner: jag är nyfiken

inte så där lite lagom, bra och hälsosamt nyfiken

jag är riktigt nyfiken

som en fyraåring dagen före julafton

jag vill veta allt

och inte om en stund

jag vill veta nu

nyss

julklappar är jobbigt

jag är lika hispig som barnen

födelsedagar är lika jobbigt

och överraskningar är en plåga

jag vill gärna veta i förväg

få gissa och lista ut vad det är

eller i alla fall få lite ledtrådar

och klämma och skaka på paketet

jag är lika hemsk när det gäller hemlisar

även om jag aldrig avslöjar något jag fått veta i förtroende

så vill jag gärna att andra berättar saker för mig

och jag vill veta vad de döljer

pojkvännen tar det med ro

han bara ler mot mig

talar om att han köpt ett paket

och att han har gömt det

eller som i morse

han bara log

och lovade att berätta; en annan dag

kanske

Dykare:          Jag                   

Parkamrat:     Han

Dyk nr:           5 och 6

Datum:           1 maj -07

Maxdjup:       11 meter        18.9 meter

Dyktid:           57 min            66 min

Fyra dagar höll det

fyra dagar hade jag viljestyrka

fyra dagar gick helt perfekt

sedan föll jag för frestelsen

jag känner mig besviken

arg, frustrerad

och framförallt

patetiskt dålig

fyra dagar klarade jag

det är inte ens bra

fyra dagar är en klen start

och det var allt jag klarade

jag trodde verkligen jag skulle klara mer

att min viljestyrka var starkare än så

med uppenbarligen

hade jag inte mer att komma med

jag ska göra ett nytt försök i dag

jag vet inte om man kan börja en onsdagsmorgon

men varför inte

om jag lyckas spelar det inte någon roll

och om jag är lika usel som sist

då går det ju inte oavsett vilken dag jag väljer

Dag 1 - två timmar

Allt fungerar som det ska.

Har ännu inte fallit för någon frestelse och är inte hungrig ännu. (Ser lovande ut.)

Dykare:          Jag                   

Parkamrat:     Han, Instruktören, de andra i gruppen

Dyk nr:           3 och 4 (på riktigt)

Datum:           7 april -07

Maxdjup:       8 meter          8 meter

Dyktid:           26 min            25 min

Dags för uppdyk 3 och 4. Det var dags att sätta alla kunskaper på prov och bli godkänd och få dykcertifikat. Vi samlades samma tid som dagen innan och nu var vi väl förberedda på hur kallt det skulle vara. Vi plockade med oss alla saker, stuvade in oss i bussen och gav oss iväg.

Väl framme gällde samma sak som dagen innan. Montera ihop utrustningen på med massor av underställ och på med torrdräkten. Precis som dagen innan höll man på att kräkas när halstätningen kom på och precis som dagen innan var jag nervös så jag skakade. På med alla grejer, fixa parkontrollen och sedan ner för brantaste nedförsbacken och ner till vattnet. På med fenor, mask och handskar och lika klumpiga som dagen innan tog vi oss i vattnet. Då jag hade fått låna ett annat underställ till dagens dyk fick jag även hänga på mig två kilo bly till, jag sjönk nämligen inte som jag skulle den här dagen heller. Så tolv kilo bly fick jag släpa runt på den här dagen.

I vattnen skulle vi sedan öva på alla möjliga och omöjliga saker. Vi skulle lösa kramp, bogsera varandra, navigera med kopass på ytan, byta mellan snorkel och regulator och göra en kontrollerad simmad nöduppstigning. Förutom det skulle vi göra lite andra övningar som vi gjort massor med gånger i badhuset och dagen innan. Det gick ganska bra hela tiden även om jag inte var så vidare värts bra på att navigera med kompassen på ytan.

Vi tog en liten dyktur efter alla övningar. Jag fick simma med vår Divemaster / Pojkvännen och det var ganska trevligt. Fast det var ett mycket krångligt dyk. Först fick jag (och killen jag skulle dyka ihop med) skäll för att vi steg ner och tappade bort varandra på vägen. Vi fick gå upp och börja om. Då gick det inte mycket bättre. Jag hade alla intentioner i världen att vilja göra det rätt. Men man kan inte klara det helt själv. När vi sjönk backade han och vände och snurrade och simmade. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig tillräckligt när honom men jag klarade det inte helt. Jag kunde se att vår Divemaster inte var nöjd med den nedstigningen heller, men vi fick vara kvar under vattnet i alla fall. När vi sedan skulle simma så försökte jag att hålla koll på både vår Divemaster och min parkamrat men det gick inget vidare. Det ledde bara till att jag simmade för fort och fick samma tillsägelse som jag fick av Instruktören dagen innan: Håll dig här bredvid mig där jag har sagt att du ska vara!

Efter den tillsägelsen höll jag mig på millimetern där jag skulle vara resten av dykturen.

Under dykturen fick jag se mitt första levande djur under vattnet, en pytteliten vit minifisk såg det ut som - det var en tångräka fick jag veta när vi kom upp och kunde prata. Under dyket var jag nära att göra ännu en "plopp" men jag klarade mig då vår Divemaster snabbt drog ner mig mot botten när han märkte att jag var på väg upp. (Inget vidare smart kanske då det innebar att han fick "ploppa" i stället.) Jag var mycket tacksam. Dessutom "ploppade" den andra killen som var med på dykturen två gånger. Den ena gången frivilligt då han ville gå upp och inte simma runt mer. Minns inte säkert men jag tror inte att det var en bra idé att göra så.

När vi hade simmat runt en bra stund och tittar på braxgräs, stenar, sand, grus och pinnar dök det plötsligt upp en man på cykel framför ögonen på oss. Jag visste att han skulle finnas där. Han kallas för Sören och är ute och cyklar där. Det är vår Instruktör som med lite hjälp har placerat honom och hans cykel där under vattnet. Trots att jag visste att han skulle finnas där och fast jag borde ha insett att det var dit Pojkvännen var på väg så blev jag riktigt rädd när jag fick syn på honom. Jag höll mig fast i ärmen på vår Divemaster / Pojkvännen och jag var ganska lättad då han upptäckte att min dykkamrat hade "ploppat" igen och vi var tvungna att gå upp och leta rätt på honom.

Efter dykturen var det dags att sitta och vänta och frysa en stund igen. Åter var det helt ljuvligt att få varmt vatten nedhällt i sina handskar och känna lite av känseln återkomma. Det var så fruktansvärt kallt.

Efter ett mycket kort ytintervall fick vi komma ner i vattnet igen och göra de sista övningarna till dykcertifikatet. Återigen var det mest övningar som vi hade gjort flera gånger men vi gjorde allt som vår Instruktör sade åt oss. Bland annat skulle vi ta av oss masken och sätta på den under vattnet - det var så fruktansvärt kallt att man fick svårt att andas. Men vi klarade det också. Sedan fick vi även navigera med kompass under vattnet. Det var jag helt värdelös på. Det var minsann tur att vår Divemaster / Pojkvännen simmade med de få meter jag skulle simma, för jag hade inte haft en chans att hitta tillbaka till honom igen. Det var så fruktansvärt svårt att hålla kompassen rätt och sedan simma efter den utan att tilta den så att det visade fel. Det kommer att kräva mycket träning innan jag kan det.

När alla övningar var avklarade fick vi, om vi ville, simma en dyktur till. Jag hade velat göra det men jag frös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag ville bara upp och bli varm igen. Upp ur vattnet kom vi och rejält nedkylda var vi. Jag frös så jag skakade, både händer och fötter var iskalla. Det var ett mindre helvete att få av sig utrustningen och krypa ur torrdräkten. Sedan var det bara att klä på mig alla kläder jag hade med mig. Vantar och mössa i april var ihop med halsduken det skönaste jag känt på länge. Vi monterade isär grejerna, plockade undan och rullade ihop allt och slog oss ner för de viktigaste sakerna. Korvgrillning och loggning av dyk. Det var också då vi fick våra loggböcker stämplade och fick fylla i våra papper som skulle skickas in och ge oss våra dykcertifikat som vi så länge trånat efter.

Trots nästan en liter varm te, två grillade korvar och lite choklad tog det mina fötter hela resan tillbaka till stan innan de hade tinat upp så mycket att jag inte hade några vita tår längre. Det var jobbigt och lite otäckt, men när man väl var hemma och visste att man hade klarat det så var det ändå rätt ok.       

Väl tillbaka vid dykcentret var vi alla trötta och glada. Och jag längtade efter att få komma iväg och dyka igen - när det blir lite varmare.

Till slut vill jag bara rikta två stora tack till de som förtjänar det:

Ett till vår Divemaster / Pojkvännen för att jag fick mitt dykcert och den här underbara upplevelsen från honom.

Ett till vår underbara Instruktör som utan att tveka tog oss genom kursen och lärde oss allt vi behövde för att bli dykare. Utan henne vet jag inte hur det hade gått.         

Dykare:          Jag                   

Parkamrat:     Han, Instruktören, de andra i gruppen

Dyk nr:           1 och 2 (på riktigt)

Datum:           6 april -07

Maxdjup:       10,5 meter     8 meter

Dyktid:           27 min            20 min

Så var det då äntligen dags i alla fall. Mitt första riktiga dyk! Och mitt andra dyk också då vi gjorde två dyk samma utfärd. 

Vi samlades på dykcentret kl tio för avfärd till magsjön där vi skulle dyka. Alla saker kom med och vi var rätt nervösa hela högen. Jag hade fått en annan torrdräkt än i badhuset då jag blev så blöt, plus att jag hade fått mig en extra halstätning att sätta utanpå den på dräkten.

Väl på plats fick vi gå ner för en superbrant backe ner till sjön och där talade vår Instruktör om vad som skulle ske under dyken och hur det hela skulle utföras. Vi var rätt nervösa med ivriga att komma igång. Först skulle all utrustning sättas ihop och fixas till och sedan skulle man krypa i kläderna. Jag hade tre lager kläder under torrdräkten och man var allt annat än graciös när man väl fått på sig alla kläder. Som om det inte vore nog skulle man ju krångla sig i västen med den tyngd det innebar och sedan ta med sig resten ner för den störtloppsliknande backen. Men vi klarade det också. Och med lite hjälp fick vi på oss fenor, mask och handskar och var klara att kliva i vattnet.

Det var helt ok först. Man kände att vattnet var lite kallt när man klev i och torrdräkten blev blöt på utsidan, och att det var rätt bra kallt när man satte ner händerna och våtdräktshandskarna blev blöta. Men det var när man sedan lade ner munnen och ansiktet i vattnet som man insåg hur otroligt, hemskt, fruktansvärt, iskallt vatten är i början på april. Det var så kallt att det kändes som om läpparna skulle lossna och regulatorn frysa fast i munnen på en. Visst hade de lovat att det skulle vara kallt men jag insåg verkligen inte hur kallt 4 gradigt vatten är innan jag hade lagt ner ansiktet i det.       

Men vi trotsade kylan. Efter att ha kollat att jag inte sjönk som jag skulle hade jag till slut tio kilo bly på mig för att kunna komma ner under ytan utan problem. Vi gjorde nedstigning och en avvägning under vattnet och sedan simmade vi på en liten dyktur. Tittade runt hur det såg ut och insåg att man inte var ens hälften så bra på att dyka som man hade trott i badhuset. Vi gled inte fram i vattnet en decimeter från ytan utan att virvla upp något bottenslam och utan att röra vid något eller röra på armarna - det var det bara vår Instruktör som gjorde. Vi andra "gick" någon slags armgång på bottnen med händerna på botten och virvlade upp slam som om vi hade övat på det. Det var rätt spännande att simma omkring där i alla fall. Vi såg inga fiskar eller några andra djur - men det var nog bara tur. Jag hade antagligen blivit livrädd. Så vi såg mest pinnar, sten, sand och braxgräs där vi simmade runt. Men roligt var det i alla fall.

Under vår lilla dyktur hann jag med två irriterande missar. Först simmade jag på lite - både för att det var spännande och jag tyckte att jag hade koll och för att jag inte behövde hålla i bottnen om jag simmade fort. Då fick jag ett bestämt ryck i fenan från vår Instruktör och en markering med teckenspråk som inte kunde misstolkas. Håll dig här bredvid mig där jag har sagt att du ska vara! Efter den tillsägelsen höll jag mig där jag skulle vara.

Men när vi gick upp lite och kom upp till fem meters djup så "ploppade" jag plötsligen. Dvs jag flöt upp som en kork och lyckades inte hindra det. Jag kom upp till ytan på nolltid. Där uppe fick jag snabbt sällskap av vår Divemaster / Pojkvännen, som jag då fick göra nedstigning med och leta reda på de andra.

Efter dykturen var det bara att sätta sig på kanten och vänta medan den andra gruppen gjorde samma sak. Det var kallt! Man hade inte tänkt så mycket på det när man var under vattnet och dök. Men när vi nu satt där i solen och väntade så var det fruktansvärt påtagligt. Vår underbara Divemaster / Pojkvännen hjälpte oss så gott han kunde genom att tala om att vi skulle fylla upp dräkten med luft och genom att hälla varmt vatten ner i våra våtdräktshandskar. Det låter inte så märkvärdigt men det där varma vattnet som rann ner i ens handskar när fingrarna var kalla som is var en så ljuvlig upplevelse att vi blev helt avslappnade och slutade nästan allihop att skaka av kyla.    

Att sedan kliva i vattnen igen var inte någon höjdare. Det var ju precis lika kallt i vattnet som innan och nu var man inte ens hälften så varm som man var inför dyk 1. Men i kom vi och kalla blev vi. Under vattnet hade vi en drös övningar som vi hade gjort i badhuset som nu skulle utföras utomhus. Det var inte så svårt egentligen. Vi kunde ju de övningarna. Men det var en helt annan femma att försöka klara av det när det var så kallt. Vi klarade i alla fall av alla övningar. Men jag klarade inte av att sätta tillbaka min parkamrats octopus när jag lånat den - jag var så kall och stel om fingrarna att jag inte klarade av att klämma ihop slangen och peta in den i öglan. Det gick bara inte.

När alla övningar var avklarade gick vi upp. Meningen var att vi skulle simma en liten nöjestur till men den blev mycket kort. Vi frös och ville upp.

När jag äntligen kom ur vattnen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag frös så jag skakade, jag hade ingen kraft i händerna och jag var helt slut i hela kroppen. Jag lyckade i alla fall stappla upp till bilen och presenningen. Jag fick hjälp att få av handskarna och få av mig dykpaketet. Sedan gällde det bara att komma ur kläderna. Jag måste erkänna att med två stelfrusna händer och total styrkeförlust i hela kroppen är det inte allt för lätt att krypa ur en torrdräkt. Men ur kom jag och kläder fick jag av mig och på mig. Till slut hade jag då allt på mig. Två par byxor, två par strumpor, skor, mössa, vantar och fyra lager kläder på överkroppen senare var jag lite varmare i alla fall.

Jag lyckades packa ihop alla mina saker och lyckades även tina upp rent psykiskt, men fötterna hade några vita tår och det tog över en timma innan de kom tillbaka till normalt tillstånd igen.

Det var ett trött gäng som kom tillbaka till dykcenter och packade upp. Stämningen var tyst men positiv och alla visste att vi skulle frysa lika illa dagen därpå.

Jag hade svårt att släppa hur kallt det varit men samtidigt var det en så enorm upplevelse att jag var lycklig ändå. Det blev ännu en helkväll för pojkvännen med dykprat.    

Nu är jag bara två dyk - en utfärd ifrån mitt dykcertifikat.

(Vi var hem till pojkvännens farmor på kvällen och jag tog ett glas vin till maten - då märktes det att dagen hade tagit mer än jag trott på mig. Jag blev nästan full av ett glas och det höll i sig i flera timmar. Dykning är mer ansträngande än man tror.)