jeanine

Vi tog oss iväg till Kvinnersta vid halv tio på morgonen. Jag skulle göra mitt första dyk utan instruktör - jag är ju dykare med dykcertifikat nu. Jag var nervös och jag var glad att ha Pojkvännen (som är Divemaster) med mig. Vi pratade på och resan dit gick fort.

 

Väl på plats gick vi up för att titta hur det såg ut. Det var otroligt vackert. Ett stort kalkbrott med väldigt räta väggar, solen som gnistrade i vattenytan och vad som såg ut att vara bra sikt i vattnet. Kalkbrottet är som djupast ca 25 meter djupt och med flera olika nivåer så att alla kan dyka där. Vi beslöt oss för att dyka en rutt så att jag skulle få se så mycket som möjligt och så att jag skulle komma ner på 18 meter. (Jag har ju just fått mitt cert - och då får man dyka till 18 meter.)

 

Jag hade ny torrdräkt igen. Det var en herrdräkt, men jag den kändes bra när jag provade den. Jag skulle dock ha benvikter också och det hade jag inte haft förut. Vi monterade ihop sakerna och sedan var det dags att ta sig till den lilla å som skulle leda oss in i kalkbrottet genom en kort tunnel. Jag kände mig fruktansvärt otymplig och klumpig med alla saker på mig. Jag kunde inte få på mig fenorna själv och fick även hjälp med handskarna. Visst är det bra att man kan få hjälp men det är irriterande att inte klara av det helt själv, men det kanske kommer.

 

Vi kom i vattnet i alla fall. Det var inte alls så hemskt kallt som det var gången innan. Bara ett par grader varmare än sist jag dök - men en otrolig skillnad. Det var inte några problem att komma i vattnet och även om det kittlade lite i nacken när vattnet kom åt så var det helt ok. Som vanligt så flöt jag som en kork fast jag skulle sjunka så jag fick plocka på mig lite mer bly igen - så åtta kilo plus benvikter hade jag på mig. 

 

När vi kom fram till tunneln efter att ha simmat ca 150 meter så var jag lite andfådd, vi väntade lite innan vi gjorde nedstigningen. Nedstigningen gick bra och vi tog oss in genom tunneln in i brottet. Det var lite läskigt att simma i en tunnel men samtidigt häftigt. Jag höll mig nära parkamraten / pojkvännen hela tiden. Vi simmade ganska rakt ut först för att komma rakt på "rampen". En gammal transportväg i kalkbrottet som leder ner till 25 meters djup. Vi simmade mot den. 

 

Dräkten kändes bra och jag gillade att dyka med benvikter - man blev inte lika lätt i fötterna och det gillade jag. Jag hade dock dålig koll på min avvägning när vi började dyka. Jag lyckades inte hitta lagom mycket luft i dräkten. Jag jobbade på det men det blev många gånger som jag fick sätta ner handen och bottnen var mycket mjuk så jag rörde upp hemskt mycket silt i vattnet. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka sluta flaxa runt och hitta flytkraft i stället. Parkamraten / pojkvännen som har över 200 dyk bakom sig var föga imponerad och blev nästan irriterad ett tag. Han visade mig hur mycket det virvlade upp när jag gjorde så - som om jag inte hade märkt att det blev ett moln av silt bakom mig. Det tog mig säkert 20-30 minuter av dyket innan jag hittade flytkraften och klarade av att simma i vattnet utan att fäkta med armarna eller sätta händerna i bottnen.

 

Vi hade ett par meters sikt när vi simmade. Så plötsligt, från ingenstans, dök det upp en abborre. Och jag har nog aldrig blivit så rädd för något så litet förut. Jag fick hjärtklappning och skrek till så att parkamraten / pojkvännen hörde det. Abborren var dock väldigt ointresserad av mig och simmade lugnt vidare. Och med otrolig hjärtklappning simmade vi vidare. Jag försökte att titta på allt jag kunde. Alla pinnar, stenar och klippor fick min uppmärksamhet medan vi sakta sänkte oss ner mot 18 meter. Under dyket neråt visade parkamraten / pojkvännen mig på fler abborrar och även en kräfta under en sten.

 

Det blev dock inga 18 meter det dyket. När vi nådde ca 10 meter fick jag lite problem med synen. Jag fick tunnelseende och det var lite läskigt. Vi fortsatte nedåt och jag försökte att få det att försvinna genom att simma och andas lugnt. Men det gick inte bort och efter några minuter (max tio) och någon meter djupare kände jag att jag inte kunde klara av att lösa det själv. Till slut gick det inte längre, jag fick komponera något teckenspråksliknande så att jag kunde förklara för parkamraten / pojkvännen att jag hade tunnelseende. Han förstod som tur var vad jag menade och beslöt att vi skulle stiga upp en bit. Vi tog oss upp till ca fem meter i stället. Det gick bra att stiga upp och väl där uppe försvann tunnelseendet ganska snabbt. Vi fortsatte på 5 meters djup och letade rätt på ett gammalt "garage". Det var läskigt att simma in där. Det var ett insprängt hål i väggen som var typ 5x5 meter. Det fanns lite väggar, men längst in var det som ett stort svart hål upp mot taket. Dessutom var det en lucka i golvet som var mörk och hemsk. Jag gillade kicken av spänning  men det var mycket skönt att få simma ut därifrån igen.

 

Utanför mötte jag det läskigaste djuret under hela dykturen. En groteskt stor abborre på ca 100 kg som stannade till, tittade hungrigt på mig, knöt en servett runt halsen och plockade fram kniv och gaffel innan han slickade sig runt munnen och kom närmare. (Okej, jag kanske överdriver lite.) Men det var av någon anledning lite läskigt när en abborre kommer och stannar och tittar på en. Vi hade ju sett flera abborrar under dyket och ingen av dem hade överhuvudtaget uppmärksammat att vi var där. Den här stannade och tittade på mig, och sedan simmade han närmare. Då flyttade jag i sidled närmare parkamraten / pojkvännen. Abborren fortsatte att titta och kom närmare ändå - jag flyttade ännu närmare parkamraten / pojkvännen och när abborren kom ännu närmare simmade vi vidare. Jag kan inte fatta att det var så obehagligt, men just då kändes det som att jag inte ville utmana en decimeterlång abborre - undrar om man kan bli djupberusad på 5 meters djup? (Vad ska jag annars skylla på?)      

Efter det började det vara dags att dra sig tillbaka till tunneln och simma upp för att grilla korv, förbereda dyk nr två och hämta en ny flaska luft. (Det gick åt rätt mycket luft för mig under dyket.) Väl uppe vid ytan igen kom jag och tänka på att jag hade spenderat hela dyket max 1 meter ifrån parkamraten / pojkvännen och hela min dykupplevelse och alla minnesbilder inkluderar kanten på hans torrdräktsärm.  

Efter ca två timmars ytintervall med prat skratt och korvgrillning var det tid att göra sig redo för dyk nr två. Vi hade gått runt i våra sovsäcksunderställ och njutit tillräckligt länge, nu var det dags att krypa i torrdräkten igen. Det var helt ok. Att krypa i våtdräktshuvan var mindre kul. Vi plockade snabbt på alla saker och gav oss ner i ån igen. Med 300 nya bar i flaskan och humöret på topp var jag ivrig att komma i vattnet och iväg till tunneln.

 

Nedstigningen vid tunneln gick inte lika bra den här gången. Öronen gick bra men när jag försökte teckna till parkamraten / pojkvännen att jag skulle byta och simma på hans vänstra sida i stället så missförstod han mitt teckenspråk helt och simmade iväg. Lite panikslagen blev jag först men sedan samlade jag ihop mig. Jag försökte lokalisera honom under ca en minut men det gick inte på grund av all silt. Efter en minut började jag stiga upp och då såg jag hans utandningsbubblor, simmade dit och hittade honom. Vi tog oss till botten igen och letade rätt på tunnelns ingång. Till tunneln kom vi och igenom den kom vi också - dock inte lika lätt som dyket innan. Några andra som också var där och dök hade rört upp en massa silt och sikten var mycket dålig. Men parkamraten / pojkvännen var bra på att navigera och tog oss snabbt igenom och ut i kalkbrottet. Vi simmade rakt på rampen ner igen för att göra ett nytt försök på 18 meter. Sikten var riktigt dålig och jag var glad att jag inte skötte navigeringen utan bara kollade in kompassen då och då och tyckte att det verkade rätt. Och det var det. Vi simmade rakt på rampen igen. Vi började långsamt simma neråt. Det gick jättebra. Jag hade inte några problem med öronen och tunnelseendet kom inte tillbaka. Så sakta men säkert tog vi oss djupare och djupare ner längs rampen (det var skönt att ha fast mark under sig). Flytkraften jag lyckades hitta i det tidigare dyket hade kommit med till dyk två och jag hade inte några större problem med att undvika att sätta händerna i botten och röra upp silt. Det blev kallare och bättre sikt ju längre ner vi kom. Det var otroligt fascinerande allting och jag hade nästan slutat få hjärtklappning så fort det dök upp en fisk.

 

Känslan när vi började närma oss 18 meter var hisnande. Vattnet var så klart och vi hade säkert 8 meters sikt. Det fanns väl egentligen inte så mycket att titta på men det var så otroligt vackert allting. Bottnen var stenig och såg vass ut, det fanns pinnar och stenar överallt och då och då kom en fisk simmande. När vi nådde 17 meter började jag göra parkamraten / pojkvännen uppmärksam på hur djupt vi var och när vi nått 18 meter tog han med mig ut över ett litet djup. Under oss fanns ca 5 meter vatten och sedan ett stort röse med stenar, det var som att simma över ett hål som rasat ihop och fyllts med sten. Det var så enormt vackert och det var en hisnande känsla att sväva ovanför och bara titta ner mot djupet. Jag hade kunnat simma fram och tillbaka däröver hur många gånger som helst. Jag fylldes av ett slags lugn och allt kändes bara underbart. Jag kan fortfarande känna känslan, men jag kan inte beskriva den bättre.

 

Vi simmade sakta upp mot fem meters avsatsen igen. Och det man såg skiftade betydligt. Sikten blev inte så mycket sämre men bottnen bytte karaktär och det fanns mer variation i det man såg. Bottnen blev mjuk och man såg att den var täkt av silt och mjuk. Stenarna varierade i storlek från småsten till riktiga klippblock. Det växte trädliknande pinnar som gjorde att det såg ut som om man hade planterat lite skog och sedan fyllt brottet med vatten och dränkt de små träden. Den fanns även lite braxgräsliknande saker som växte. Under en mycket stor sten/klippa hittade vi en jättefin kräfta som bara låg där och tittade på oss. Jag vågade simma ganska nära och titta på den. Men jag passade mig noga för att komma så nära att den skulle kunna hoppa på mig och nypa mig. Den verkade inte överlycklig när parkamraten / pojkvännen kom närmare men han gjorde inga försök att fly eller attackera. Det tyckte jag var skönt.

 
Mycket snabbare än vad jag ville så upptäckte jag att luften började sina och vi beslöt oss för att simma tillbaka igen. Vi hann med att se både abborrar och en kräfta till innan vi möttes av silt. Det var rätt rejält grumligt och det blev bara värre. Det var riktigt otäckt, sikten blev nästan obefintlig och jag lade min hand på parkamratens / pojkvännens arm. Det var han som skulle navigera och jag ville inte riskera att tappa bort honom - då skulle jag inte hitta honom igen, man såg inte en meter framför sig. Vi kröp längs botten och letade efter ingången till tunneln. Jag har inte en aning om hur han hittade dit, jag hade inte haft en chans. Jag hade fått gå upp - simma till markeringen - och sedan gå ner igen. Men parkamraten / pojkvännen hittade. Vi kröp längs botten i tunneln också och han fick t.o.m. ta fram ficklampan och lysa för att se bottnen under oss så att vi kunde ta oss igenom tunneln. Det var jätteobehagligt och jag lite rädd. Även om det är en kort tunnel ville jag inte tappa bort honom - då skulle jag inte hitta ut ur tunneln.  

Men igenom tunneln kom vi och sedan var det bättre sikt efter en liten stund. Vi simmade bort genom ån och närmade oss slutet av dyket. Då, rakt under min mage, kom en riktigt stor abborre simmande. Den var ca två decimeter lång och ganska tjock. Den simmade rakt under mig och jag blev inte ens rädd för den. Jag tyckte bara att den var vacker och det var en underbar känsla.

 

Väl uppe på land var jag helt slut i hela kroppen. Jag höll inte på att ta mig upp till stående efter att ha kravlat upp ur ån. Men upp kom jag och sedan var det bara att plocka av sig och ihop med utrustningen och sedan hoppa in i bussen. Parkamraten / pojkvännen skojade om att jag säkert skulle somna i bussen. Jag protesterade och talade om att jag allt skulle klara mig hem. Mindre än 20 minuter senare hade jag satt i mig ett äpple, druckit massa vatten och somnat gott mot pojkvännens axel efter två underbara dykupplevelser. 





För er som är intresserade av mina dykbloggar får jag i fortsättningen hänvisa till min sida på dykarna.nu. (Här i bloggen kommer jag att hålla mig till annat än dykning.)