Dykcertifikat uppdyk 3 & 4
Dykare: Jag
Parkamrat: Han, Instruktören, de andra i gruppen
Dyk nr: 3 och 4 (på riktigt)
Datum: 7 april -07
Maxdjup: 8 meter 8 meter
Dyktid: 26 min 25 min
Dags för uppdyk 3 och 4. Det var dags att sätta alla kunskaper på prov och bli godkänd och få dykcertifikat. Vi samlades samma tid som dagen innan och nu var vi väl förberedda på hur kallt det skulle vara. Vi plockade med oss alla saker, stuvade in oss i bussen och gav oss iväg.
Väl framme gällde samma sak som dagen innan. Montera ihop utrustningen på med massor av underställ och på med torrdräkten. Precis som dagen innan höll man på att kräkas när halstätningen kom på och precis som dagen innan var jag nervös så jag skakade. På med alla grejer, fixa parkontrollen och sedan ner för brantaste nedförsbacken och ner till vattnet. På med fenor, mask och handskar och lika klumpiga som dagen innan tog vi oss i vattnet. Då jag hade fått låna ett annat underställ till dagens dyk fick jag även hänga på mig två kilo bly till, jag sjönk nämligen inte som jag skulle den här dagen heller. Så tolv kilo bly fick jag släpa runt på den här dagen.
I vattnen skulle vi sedan öva på alla möjliga och omöjliga saker. Vi skulle lösa kramp, bogsera varandra, navigera med kopass på ytan, byta mellan snorkel och regulator och göra en kontrollerad simmad nöduppstigning. Förutom det skulle vi göra lite andra övningar som vi gjort massor med gånger i badhuset och dagen innan. Det gick ganska bra hela tiden även om jag inte var så vidare värts bra på att navigera med kompassen på ytan.
Vi tog en liten dyktur efter alla övningar. Jag fick simma med vår Divemaster / Pojkvännen och det var ganska trevligt. Fast det var ett mycket krångligt dyk. Först fick jag (och killen jag skulle dyka ihop med) skäll för att vi steg ner och tappade bort varandra på vägen. Vi fick gå upp och börja om. Då gick det inte mycket bättre. Jag hade alla intentioner i världen att vilja göra det rätt. Men man kan inte klara det helt själv. När vi sjönk backade han och vände och snurrade och simmade. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig tillräckligt när honom men jag klarade det inte helt. Jag kunde se att vår Divemaster inte var nöjd med den nedstigningen heller, men vi fick vara kvar under vattnet i alla fall. När vi sedan skulle simma så försökte jag att hålla koll på både vår Divemaster och min parkamrat men det gick inget vidare. Det ledde bara till att jag simmade för fort och fick samma tillsägelse som jag fick av Instruktören dagen innan: Håll dig här bredvid mig där jag har sagt att du ska vara!
Efter den tillsägelsen höll jag mig på millimetern där jag skulle vara resten av dykturen.
Under dykturen fick jag se mitt första levande djur under vattnet, en pytteliten vit minifisk såg det ut som - det var en tångräka fick jag veta när vi kom upp och kunde prata. Under dyket var jag nära att göra ännu en "plopp" men jag klarade mig då vår Divemaster snabbt drog ner mig mot botten när han märkte att jag var på väg upp. (Inget vidare smart kanske då det innebar att han fick "ploppa" i stället.) Jag var mycket tacksam. Dessutom "ploppade" den andra killen som var med på dykturen två gånger. Den ena gången frivilligt då han ville gå upp och inte simma runt mer. Minns inte säkert men jag tror inte att det var en bra idé att göra så.
När vi hade simmat runt en bra stund och tittar på braxgräs, stenar, sand, grus och pinnar dök det plötsligt upp en man på cykel framför ögonen på oss. Jag visste att han skulle finnas där. Han kallas för Sören och är ute och cyklar där. Det är vår Instruktör som med lite hjälp har placerat honom och hans cykel där under vattnet. Trots att jag visste att han skulle finnas där och fast jag borde ha insett att det var dit Pojkvännen var på väg så blev jag riktigt rädd när jag fick syn på honom. Jag höll mig fast i ärmen på vår Divemaster / Pojkvännen och jag var ganska lättad då han upptäckte att min dykkamrat hade "ploppat" igen och vi var tvungna att gå upp och leta rätt på honom.
Efter dykturen var det dags att sitta och vänta och frysa en stund igen. Åter var det helt ljuvligt att få varmt vatten nedhällt i sina handskar och känna lite av känseln återkomma. Det var så fruktansvärt kallt.
Efter ett mycket kort ytintervall fick vi komma ner i vattnet igen och göra de sista övningarna till dykcertifikatet. Återigen var det mest övningar som vi hade gjort flera gånger men vi gjorde allt som vår Instruktör sade åt oss. Bland annat skulle vi ta av oss masken och sätta på den under vattnet - det var så fruktansvärt kallt att man fick svårt att andas. Men vi klarade det också. Sedan fick vi även navigera med kompass under vattnet. Det var jag helt värdelös på. Det var minsann tur att vår Divemaster / Pojkvännen simmade med de få meter jag skulle simma, för jag hade inte haft en chans att hitta tillbaka till honom igen. Det var så fruktansvärt svårt att hålla kompassen rätt och sedan simma efter den utan att tilta den så att det visade fel. Det kommer att kräva mycket träning innan jag kan det.
När alla övningar var avklarade fick vi, om vi ville, simma en dyktur till. Jag hade velat göra det men jag frös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag ville bara upp och bli varm igen. Upp ur vattnet kom vi och rejält nedkylda var vi. Jag frös så jag skakade, både händer och fötter var iskalla. Det var ett mindre helvete att få av sig utrustningen och krypa ur torrdräkten. Sedan var det bara att klä på mig alla kläder jag hade med mig. Vantar och mössa i april var ihop med halsduken det skönaste jag känt på länge. Vi monterade isär grejerna, plockade undan och rullade ihop allt och slog oss ner för de viktigaste sakerna. Korvgrillning och loggning av dyk. Det var också då vi fick våra loggböcker stämplade och fick fylla i våra papper som skulle skickas in och ge oss våra dykcertifikat som vi så länge trånat efter.
Trots nästan en liter varm te, två grillade korvar och lite choklad tog det mina fötter hela resan tillbaka till stan innan de hade tinat upp så mycket att jag inte hade några vita tår längre. Det var jobbigt och lite otäckt, men när man väl var hemma och visste att man hade klarat det så var det ändå rätt ok.
Väl tillbaka vid dykcentret var vi alla trötta och glada. Och jag längtade efter att få komma iväg och dyka igen - när det blir lite varmare.
Till slut vill jag bara rikta två stora tack till de som förtjänar det:
Ett till vår Divemaster / Pojkvännen för att jag fick mitt dykcert och den här underbara upplevelsen från honom.
Ett till vår underbara Instruktör som utan att tveka tog oss genom kursen och lärde oss allt vi behövde för att bli dykare. Utan henne vet jag inte hur det hade gått.