Dykcertifikat uppdyk 1 & 2
Dykare: Jag
Parkamrat: Han, Instruktören, de andra i gruppen
Dyk nr: 1 och 2 (på riktigt)
Datum: 6 april -07
Maxdjup: 10,5 meter 8 meter
Dyktid: 27 min 20 min
Så var det då äntligen dags i alla fall. Mitt första riktiga dyk! Och mitt andra dyk också då vi gjorde två dyk samma utfärd.
Vi samlades på dykcentret kl tio för avfärd till magsjön där vi skulle dyka. Alla saker kom med och vi var rätt nervösa hela högen. Jag hade fått en annan torrdräkt än i badhuset då jag blev så blöt, plus att jag hade fått mig en extra halstätning att sätta utanpå den på dräkten.
Väl på plats fick vi gå ner för en superbrant backe ner till sjön och där talade vår Instruktör om vad som skulle ske under dyken och hur det hela skulle utföras. Vi var rätt nervösa med ivriga att komma igång. Först skulle all utrustning sättas ihop och fixas till och sedan skulle man krypa i kläderna. Jag hade tre lager kläder under torrdräkten och man var allt annat än graciös när man väl fått på sig alla kläder. Som om det inte vore nog skulle man ju krångla sig i västen med den tyngd det innebar och sedan ta med sig resten ner för den störtloppsliknande backen. Men vi klarade det också. Och med lite hjälp fick vi på oss fenor, mask och handskar och var klara att kliva i vattnet.
Det var helt ok först. Man kände att vattnet var lite kallt när man klev i och torrdräkten blev blöt på utsidan, och att det var rätt bra kallt när man satte ner händerna och våtdräktshandskarna blev blöta. Men det var när man sedan lade ner munnen och ansiktet i vattnet som man insåg hur otroligt, hemskt, fruktansvärt, iskallt vatten är i början på april. Det var så kallt att det kändes som om läpparna skulle lossna och regulatorn frysa fast i munnen på en. Visst hade de lovat att det skulle vara kallt men jag insåg verkligen inte hur kallt 4 gradigt vatten är innan jag hade lagt ner ansiktet i det.
Men vi trotsade kylan. Efter att ha kollat att jag inte sjönk som jag skulle hade jag till slut tio kilo bly på mig för att kunna komma ner under ytan utan problem. Vi gjorde nedstigning och en avvägning under vattnet och sedan simmade vi på en liten dyktur. Tittade runt hur det såg ut och insåg att man inte var ens hälften så bra på att dyka som man hade trott i badhuset. Vi gled inte fram i vattnet en decimeter från ytan utan att virvla upp något bottenslam och utan att röra vid något eller röra på armarna - det var det bara vår Instruktör som gjorde. Vi andra "gick" någon slags armgång på bottnen med händerna på botten och virvlade upp slam som om vi hade övat på det. Det var rätt spännande att simma omkring där i alla fall. Vi såg inga fiskar eller några andra djur - men det var nog bara tur. Jag hade antagligen blivit livrädd. Så vi såg mest pinnar, sten, sand och braxgräs där vi simmade runt. Men roligt var det i alla fall.
Under vår lilla dyktur hann jag med två irriterande missar. Först simmade jag på lite - både för att det var spännande och jag tyckte att jag hade koll och för att jag inte behövde hålla i bottnen om jag simmade fort. Då fick jag ett bestämt ryck i fenan från vår Instruktör och en markering med teckenspråk som inte kunde misstolkas. Håll dig här bredvid mig där jag har sagt att du ska vara! Efter den tillsägelsen höll jag mig där jag skulle vara.
Men när vi gick upp lite och kom upp till fem meters djup så "ploppade" jag plötsligen. Dvs jag flöt upp som en kork och lyckades inte hindra det. Jag kom upp till ytan på nolltid. Där uppe fick jag snabbt sällskap av vår Divemaster / Pojkvännen, som jag då fick göra nedstigning med och leta reda på de andra.
Efter dykturen var det bara att sätta sig på kanten och vänta medan den andra gruppen gjorde samma sak. Det var kallt! Man hade inte tänkt så mycket på det när man var under vattnet och dök. Men när vi nu satt där i solen och väntade så var det fruktansvärt påtagligt. Vår underbara Divemaster / Pojkvännen hjälpte oss så gott han kunde genom att tala om att vi skulle fylla upp dräkten med luft och genom att hälla varmt vatten ner i våra våtdräktshandskar. Det låter inte så märkvärdigt men det där varma vattnet som rann ner i ens handskar när fingrarna var kalla som is var en så ljuvlig upplevelse att vi blev helt avslappnade och slutade nästan allihop att skaka av kyla.
Att sedan kliva i vattnen igen var inte någon höjdare. Det var ju precis lika kallt i vattnet som innan och nu var man inte ens hälften så varm som man var inför dyk 1. Men i kom vi och kalla blev vi. Under vattnet hade vi en drös övningar som vi hade gjort i badhuset som nu skulle utföras utomhus. Det var inte så svårt egentligen. Vi kunde ju de övningarna. Men det var en helt annan femma att försöka klara av det när det var så kallt. Vi klarade i alla fall av alla övningar. Men jag klarade inte av att sätta tillbaka min parkamrats octopus när jag lånat den - jag var så kall och stel om fingrarna att jag inte klarade av att klämma ihop slangen och peta in den i öglan. Det gick bara inte.
När alla övningar var avklarade gick vi upp. Meningen var att vi skulle simma en liten nöjestur till men den blev mycket kort. Vi frös och ville upp.
När jag äntligen kom ur vattnen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag frös så jag skakade, jag hade ingen kraft i händerna och jag var helt slut i hela kroppen. Jag lyckade i alla fall stappla upp till bilen och presenningen. Jag fick hjälp att få av handskarna och få av mig dykpaketet. Sedan gällde det bara att komma ur kläderna. Jag måste erkänna att med två stelfrusna händer och total styrkeförlust i hela kroppen är det inte allt för lätt att krypa ur en torrdräkt. Men ur kom jag och kläder fick jag av mig och på mig. Till slut hade jag då allt på mig. Två par byxor, två par strumpor, skor, mössa, vantar och fyra lager kläder på överkroppen senare var jag lite varmare i alla fall.
Jag lyckades packa ihop alla mina saker och lyckades även tina upp rent psykiskt, men fötterna hade några vita tår och det tog över en timma innan de kom tillbaka till normalt tillstånd igen.
Det var ett trött gäng som kom tillbaka till dykcenter och packade upp. Stämningen var tyst men positiv och alla visste att vi skulle frysa lika illa dagen därpå.
Jag hade svårt att släppa hur kallt det varit men samtidigt var det en så enorm upplevelse att jag var lycklig ändå. Det blev ännu en helkväll för pojkvännen med dykprat.
Nu är jag bara två dyk - en utfärd ifrån mitt dykcertifikat.
(Vi var hem till pojkvännens farmor på kvällen och jag tog ett glas vin till maten - då märktes det att dagen hade tagit mer än jag trott på mig. Jag blev nästan full av ett glas och det höll i sig i flera timmar. Dykning är mer ansträngande än man tror.)