jeanine

Snart 18 timmar sedan du åkte
inte så länge egentligen
men ändå så lång tid
och då har det bara börjat

om jag har tur
är det bara 66 timmar kvar
om jag har otur
ännu fler

du är långt borta
på resa med jobbet
roligt och utvecklade för dig
ensamt och jobbigt för mig

du är borta och jag är ensam
jag bara väntar på
att tiden ska gå
och du ska komma hem igen

jag vill inte vänta
jag vill inte längta så
jag grät när du åkte
och jag tänker på dig hela tiden

jag är orolig för att jag inte ska få sova i natt
jag har vant mig vid att du är där
att du ligger varm bredvid mig
och att du låter lite

i mörkret hör jag att du andas
snarkar lite
utan dig är det tyst
och alla ljud i lägenheten hörs

jag kan inte slappna av
och jag kan inte sova
jag vill ha dig här
varm och trygg

jag älskar att somna ihop med dig
jag älskar att vakna ihop med dig
jag saknar dig
jag älskar dig

kom hem...

Jag känner mig lite duktig i dag
jag klarade måndagen
det var lite tungt
men jag klarade det

tisdagen såg lovande ut under dagen
men jag oroade mig lite för kvällen
jag skulle hem till en kompis och fika
kaffe är ju ok
men de brukar bjuda på något till kaffet

jag åkte dit
fick kaffe
och de hade kladdkaka att bjuda på
jag är fortfarande förvånad
men jag hoppade över den
jag vet inte hur jag gjorde det
men nu känns det bra

två dagar har jag klarat nu
kanske inte något rekord
men om jag klarar ännu fler dagar
så kanske sötsuget försvinner
eller i alla fall dämpas
så att jag klarar
att stå emot
när frestelerna kommer

jag vill
jag vill verkligen
och jag hoppas
att min viljestyrka
kan räcka
den här gången

Om man verkligen vill
hur långt räcker det?
om man verkligen bestämt sig
hur långt räcker det?

Hur mycket kan man klara
genom att bara bestämma sig?
hur mycket klarar man att stå emot
om man verkligen vill något.

Jag har försökt förut
provat och gett upp
jag har velat innan
men det har inte räckt

Nu vill jag verkligen
jag vill så otroligt mycket
och det känns som om jag bestämt mig
på ett annorlunda sätt

Trots det är jag rädd
hur länge klarar jag mig
hur länge räcker min vilja
hur länge räcker det att vara beslutsam

Och om jag inte klarar det
vad gör jag då?  

Dykare:            Jag                   

Parkamrat:     Han och Instruktören

Dyk nr:             träningsdyk 4

Datum:            5 april -07

Maxdjup:         max 5 meter

Dyktid:            ca 50 min

  

Dags för det sista bassängdyket och slutprovet. Jag klarade slutprovet med bara två fel. Det ena kunde jag inte ens när vi gick igenom det - jag kunde inte minnas att vi hade pratat om det alls. Den andra frågan hade jag nog klarat om jag hade läst igenom den en tredjegång. Men jag var i alla fall nöjd med resultatet. Två fel känns helt ok. Som vanligt var lektionen bra och vi fick mycket information igen. Det är väldigt mycket mer givande att sitta på lektioner när man han hunnit läsa igenom det man ska lära sig innan man har lektionen. Jag tycker att det ger mig så otroligt mycket mer då. Vi lärde oss att räkna med RDP:n och det var roligt. Det hade jag redan hunnit gjort innan och det var ju ren matematik efter en tabell så det var superroligt och enkelt.

 

I sista bassängdyket skulle vi dyka med torrdräkt. Vi monterade ihop utrustningen och petade i mer bly i blyfickorna. Sedan var det så dags att ta sig i torrdräkten. Det var inte enkelt. Det var ett helt företag att krypa i den och inte fastna i alla latextätningar. När man sedan skulle få på sig utrustningen var man inte helt smidig. Våtdräkten var betydligt mycket smidigare att ha på sig. Vi klev i vattnet med ?gigat stride? och försökte klara av att komma på hur dräkten faktiskt fungerade. Vi gjorde den vanliga fempunktsnedstigningen och det gick bra, öronen bråkade nästan inte alls.

 

Väl under ytan var det träning på alla gamla övningar som vi hade gjort. Sedan fick vi träna mycket på att avväga oss med torrdräkten. Det var svårt. Det var svårt att inte få alla luft i fötterna och bara åka upp till ytan med fötterna först. Vi fick lära oss att göra en kullerbytta under vattnet för att få bort luften från fötterna och upp till ventilen på armen i stället. Vi fick träna på att göra fenavvägning och flyta fritt. Det var jättesvårt och jag tränade massor på det när vi senare fick simma runt fritt.

 

Förutom att lära oss torrdräkten så var det två nya övningar att göra. Vi skulle simma ihop med en kamrat efter att ha tagit hans alternativa luftkälla. Det var lite svårt, men fullt genomförbart, man fick bara bita lite hårdare i munstycket för att det inte skulle åka ur munnen medan vi simmade. Sedan skulle vi göra en kontrollerad nöduppsimning. Det var lite klurigt, men viktigt att kunna så jag var lite orlig att jag inte skulle klara det. Men det gick bra.

 

När vi fick simma runt kände jag att det läckte in vatten i dräkten. Hela idén med en våtdräkt är att man ska vara torr under dräkten. Det var jag inte. Men jag trodde att det inte var så farligt men  ju mer jag simmade runt desto mer vatten kändes det som att jag hade i dräkten. Till slut simmade jag till Pojkvännen och visade med teckenspråk att mina strumpor var så våta att man skulle kunna krama ur dem. Han visade att det var ok och att det inte gjorde något om jag var lite blöt.

 

Som vanligt gick det alldeles för fort tills det var dags att kliva upp ur vattnet. Vi klev upp, skalade av oss utrustningen, spolade av den och sedan skruva isär den. Jag "gnällde" lite för Pojkvännen och Instruktören att jag var blöt under våtdräkten. De sade att det var helt ok och att "lite blöt kan man bli". När jag sedan tog mig ur dräkten och kunde hälla ur två liter vatten ur vardera ben så tyckte de inte längre att det var ok. Så Instruktören lovade mig en annan dräkt till uppdyket lördag och söndag.

 

Sedan var det bara att plocka undan som vanligt, åka tillbaka och hänga upp sakerna och sedan åka hem och försöka varva ner kroppen som var lika sprängfylld av lyckoendorfiner som vanligt.

 

Jag var nervös inför uppdyket, men jag såg verkligen fram emot det.

 

Dykare:           Jag                   

Parkamrat:     Han och Instruktören

Dyk nr:            Träningsdyk 3

Datum:           3 april -07

Maxdjup:        max 5 meter

Dyktid:            ca 50 min

  

Dags för träningsdyk nr tre, ännu ett steg närmare mitt efterlängtade dykcertifikat. Inför det här dyket hade jag inköpt en egen mask och hoppades att den skulle läcka mindre och inte göra ont.
Teorilektion med efterföljande övningsprov - alla rätt. Det var en jättebra lektion som vanligt. Vår instruktör är en bra pedagog och en underbar människa. Man lyssnar till allt och om det är något man undrar över så förklarar hon mer än gärna.

 

Väl i badhuset fick vi göra den enklaste övningen på hela kursen - vi skulle simma 200 meter. Jag som utan problem tar 1500 meter på 30 minuter gled fram i vattnet och bara njöt. Jag älskar att simma. När det var avklarat var det bara att plocka på sig alla saker, montera ihop utrustningen och kränga på sig den. Sedan blev det parkontroll och iklivning. Den här gången provade vi på att rulla i baklänges från sittande. Det var lite läskigt men gick lika bra som allt annat. Och jag var så glad när jag kom ner under vattnet igen. Vi snorklade lite den här gången också och det är verkligen inte min starka sida. Men jag gjorde det och sedan fick vi även träna på att fridyka med snorkel. Det gick ganska bra i alla fall.

 

Sedan var det dags för fempunkts nedstigning och det gick jättebra. Jag fick ta det lite sakta men jag kom ner och det var inte några problem med öronen. Väl under ytan fick vi som tidigare öva på de övningar vi gjort de tidigare dyken så att de ska sitta ordentligt. De nya övningarna var också roliga. Vi skulle dela luft med parkamraten. Man simmar till kompisen, tar tag i honom och skakar lite, visar tecknen och sedan får man hans alternativa luftkälla att andas ur. Den här gången skulle vi också simma en bit med kompisen samtidigt som jag använde hans luftkälla. Det var lite klurigt men roligt och det gick jättebra. Sedan var det de självklara övningarna med fenavvägning och friflytning.

 

Den roligaste övningen det här dyket var helt klart att ta av sig utrustningen under vattnet och sedan hålla den i famnen ett tag innan man klurade in sig i den igen. Det var helt kart krångligt men samtidigt så otroligt roligt. Inte så att jag kan göra det samtidigt som jag svävar fritt i vattnet men jag kanske kommer dit en dag. Det man kommer på i efterhand är att man har så otroligt mycket att tänka på när man dyker. Det tänker man inte på under vattnet. Och sedan kommer man också på att vår Instruktör och våra divemasters inte kan prata med oss under vattnet och ändå lyckas de utan problem förmedla EXAKT vad de vill att jag ska göra och HUR man ska göra. De lyckas också förmedla om man gör det bra, riktigt bra eller om man gör fel. Det är så häftigt.  

Masken fungerade jättebra och när vi fick tecknet att simma fritt vågade jag tom mig på att busa lite under vattnet med pojkvännen. Det var roligt - även om jag inte har en chans mot honom under vattnet. Men bara känslan av att få vara där och dyka ihop med honom är helt underbar. Jag kan inte beskriva det rätt för jag hittar inte rätt ord till det. Men det är så underbart ljuvligt.

 

Jag lyckades dock få en spark i ansiktet av en av de andra dykarna då han var på väg ner och jag inte hann undan från hans fot. Det gjorde så ont och nu fylldes masken snabbt från insidan i stället för utsidan. Men utan att tänka på det så gjorde jag helt rätt i alla fall. Jag sjönk ner på knä så att jag hade koll på min egen kropp och sedan andades jag djupa lugna andetag. Jag tänkte inte på att det var bra då, men jag fick höra sedan att det vanligaste när man får ont under vattnet - speciellt om det är ganska grunt - är att man vill upp. Och den tanken slog mig faktiskt inte.

 

Som vanligt var det allt för kort tid under vattnet och det var dags att göra fempunkts uppstigning och kliva upp. Av med utrustningen kvar i vattnet och sedan upp med allt och skölja av och plocka isär, bära ut och sedan ner och duscha.     

 

Tillbaka och hänga upp allt och sedan hem. Pojkvännen suckade lite när jag var lika lycklig och pratade lika mycket om dyket som alla tidigare dyk. Jag kan liksom inte sluta le när jag har varit och dykt. Jag vill bara prata och prata om det. Och jag vill prata om utomhusdyken och om de dyk som vi ska göra ihop och ställa miljoner frågor om allt och inget när det gäller dykning.

 

Dykning, lycklig och kär... kan det bli bättre?

Dykare:         Jag                   

Parkamrat:     Han och Instruktören

Dyk nr:          träningsdyk 2

Datum:          29 mars -07

Maxdjup:      max 5 meter

Dyktid:         ca 50 min

 

Dags för lektion och dyk nr 2 i kursen för att bli dykare och få dyka med pojkvännen när vi vill. Jag var inte lika nervös som gången innan. Jag hade pluggat teorin noga och kände att det som vår Instruktör pratade om var det jag hade läst. Det var skönt, då jag varit lite orolig för att klara av teorin. Vi skrev övningsprovet och jag fick alla rätt. Nervositeten dök dock upp som ett brev på posten då vår Instruktör talar om vad som väntar i bassängen. Hon kommer under dyket att stänga av kranen med luft så att vi ska få känna på hur det känns om luften tar slut. När vi sedan gör tecknen för "slut på luft" kommer hon att sätta på kranen igen. Jag kände skräcken fortplanta sig i magen. Stänga av min luft???  Jag kommer att dö!!

 

Vi packade ihop vår utrustning efter att teoripasset var över och åkte till bassängen. Vi hoppade i  utrustningen, gjorde parkontrollen på min parkamrat och sedan klev vi i med ett ?gigat stride? dvs ett stort steg rakt ut i bassängen. Vi snorklade sedan ca 5 meter - det var inte roligt. Jag gillar inte snorkeln och det var mest irriterande med den. Det gick dock ganska bra och sedan fick jag göra min fempunkts nedstigning med min älskade divemaster. Det var för att mina öron har krånglat lite vid nedstigningar. Nu gick det dock ganska bra, fast jag får tryckutjämna hela tiden, och det känns lite konstigt i öronen när jag är under vattnet. Men det var i alla fall bättre än gången innan.

 

Under vattnet fick vi sedan öva på att "tappa" och återfinna regulatorn, ta av oss masken helt, andas med en friflödande regulator, göra fenavvägning och flyta fritt. Alla de övningarna gick bra. Jag fick tom två ok när jag gjorde återfinna regulatorn med den andra divemastern som var med. Mitt i allt var det dessutom tvungen att göra den övningen som jag fasade för. Med min älskade framför mig och med vår Instruktör bakom mig. Hon kollade med mig om jag var ok och sedan stängde hon av min luftkran. Jag fick ca tre andetag, sedan fick jag inte mer luft ur regulatorn, jag gav tecknet för "slut på luft" och fick genast kranen påskruvad och ny luft. Det var hemskt och jag var så rädd. Men med honom i mitt blickfång och henne bakom mig kändes det inte hälften så illa som jag hade fruktat. 

     

Jag provade en ny mask det här dyket, det jag hade förra gången läckte in hela tiden. Det gör iof att jag är kung på att tömma masken, men det är lite jobbigt. Den nya var inte bättre. Den läckte inte in lika mycket men jag fick i stället hemsk huvudvärk av den då den tryckte mot pannbenet.

 

När alla test var klara fick vi tecknet för "hopp och lek" och simmade runt massor i bassängen. Då blev det fler som lekte än vi som skulle lära oss. Min älskade lekte som en säl i vattnet. Satte på sig masken upp och ner, tog av sig hela paketet och hade det på magen och simmade runt och tokade sig. När han sedan skulle ta på sig sakerna igen så busade vår Instruktör med honom, hon simmade dit och försökte ta på sig hans väst samtidigt som han skulle göra det. När hon inte lyckades öppnade hon alla snabbspännen på hans väst så den öppnade sig helt. Han klarade sig självklart helt ok ändå ? han kunde utan problem knäppa ihop den och ta på den igen - han har ju över 200 riktiga dyk förutom alla de dyk han gjort med alla som velat provdyka eller gå dykkurser. Men det såg så roligt ut när de "brottades" under vattnet och jag skrattade så masken fylldes helt. Så bra i vattnet som de är vill jag bli. Jag vet att jag är bra på att simma och så men jag skulle ju verkligen vilja vara lika bra på att röra mig så under vattnet med alla dykgrejor. Det är vad jag ska sikta på i alla fall.

 

Precis som förra gången tog det slut allt för fort. Efter ca 40 minuter under ytan var det dags att göra en fempunkts uppstigning och kliva upp ur vattnet. Upp med alla saker på kanten, spola av noga och plocka isär. Krypa ur våtdräkten och sedan ner och duscha... men det gick inte i dag. När alla saker var utburna till hissen så släcktes plötsligt alla lampor i badhuset. Personalen på badhuset hade inte kollat upp hur länge vi var på plats vilket ledde till att alla lampor släcktes. Det var bara att dra på sig kläderna och duscha hemma. Vår instruktör var inte glad!

 

Vi åkte till dykcentret och plockade undan det vi använt och sedan hem till duschen. Jag hade hemsk huvudvärk men var lika lycklig som de tidigare gångerna.     

 

Dykning är helt underbart.

Han sätter sig i soffan

han suckar tungt

ögonen är sorgsna

det är en dålig dag i dag

 

jag vet inte vad det är

det har jag inte fått veta ännu

jag vet inte om det är jag

eller om det är något annat

 

jag vet inte hur länge han har mått dåligt

och jag vet inte hur länge till han kommer att göra det

jag kan bara vänta lite

och hoppas att han berättar

 

det gör han i dag med

han berättar

och jag lyssnar

om jag kan

säger jag något som tröstar, lättar eller förklarar

 

annars sitter jag ganska tyst

låter honom prata färdigt

låter honom berätta klart

och håller om honom om han vill

 

det är inte alltid man kan göra något

det är inte alltid man kan ta på det som gör ont

men jag kan alltid finnas där

stötta och lyssna

som han gör

om jag inte mår bra

 

och får man bara berätta

prata om det

och känna färdigt

så känns det alltid lättare

 

och har man någon som tycker om en nära

går det alltid lite fortare

och det verkar fungera för honom med

för nu ler han igen

det där ljuvliga leendet

som jag bara inte kan motstå

Pratade med en kompis i går

vi pratade om våra pojkvänner

och kom på att vi var väldigt nöjda med dem

och med att de gillade oss

 

vi kände båda igen situationen

när man är ute och går på stan

och någon annan tjej ser honom

och tittar till lite extra

 

eller om han kommer gående

och en annan tjej följer honom med blicken

och han kommer fram till mig

och kysser mig

 

känslan i magen då är häftig

jag blir lite, lite högfärdig

och jag ler lite extra

och jag håller lite hårdare i honom

 

det är klart att jag vet att han är fin

men det är en speciell känsla

när någon annan tycker att han är fin

och jag får vara den som han vill ha

 

han är min

och jag är hans

och jag kunde inte vara lyckligare

än när jag får vara med honom    

 

du är fin

du är snygg

du är underbar

och jag älskar dig så oändligt

Dykare:           Jag                   

Parkamrat:     Han, Instruktören och fyra till  

Dyk nr:             träningsdyk 1
Datum:            27 mars 07

Maxdjup:         max 5 meter

Dyktid:             ca 50 min

    

Jag vet att det här inte heller räknas som ett "riktigt" dyk. Jag var ju fortfarande i badhuset och jag är fortfarande inte någon "riktig" dykare, men nu har jag chansen att bli.

 

Det började egentligen för ett litet tag sedan. Efter mitt första provdyk så insåg jag att jag gärna ville dyka igen - snart. Det blev inte riktigt så, det tog nästan fyra månader innan jag fick dyka igen. Men vilket dyk sedan!

 

Jag fick låna pojkvännens fina OW-bok för att läsa in mig lite på det där med dykningen och beslöt mig ganska raskt för att önska mig ett presentkort på OW-kurs till födelsedagspresent i år. Jag började läsa boken för lite drygt en vecka sedan, försökte att memorera allt jag läste och ställde miljoner frågor om det jag läste till pojkvännen. Han svarade tålmodigt på alla frågor, förklarade sådant som jag inte fattade och "förhörde" mig på det jag läst när jag bad honom om det. Han var även så gullig han lånade hem filmen som är till kursen, så den tittade vi på i måndags kväll.

 

Efter en LÅNG dag på jobbet skulle vi i alla fall ner i bassängen i tisdags för att göra ännu ett provdyk till mig. (Jag hade ringt och anmält mig till OW-kursen som skulle börja den 17 april, och hoppades innerligt att jag skulle få lite pengahjälp när jag fyllde.) Jag hade slutat sent på jobbet och mötte honom i badhuset. När jag kom till badhuset hade pojkvännen lovat mig en överraskning. Så när jag mött honom och vi hade kramats och kysst så sätter han ett paket i händerna på mig.

- Grattis i förskott på födelsedagen.

Jag fattade ingenting, varför fick jag ett paket nu? Flera veckor innan min födelsedag och till på köpet i entrén till badhuset. Det tog min hjärna några sekunder innan jag insåg vad det var i paketet, jag öppnade det och fann den nya OW-boken.

- Eftersom du redan läst kapitel ett och sett filmen så har jag fixat så att du får skriva övningsprovet efter dyket, så du kan bara gå upp och byta om så ska du få dyka ihop med de andra och göra OW-kursen så att du har ditt dykcertifikat nästa lördag (om allt går som det ska).

 

Instruktören kom ner och tittade på mig och log. Hon frågade om jag inte ville vara med då jag grät så. Hon hade inte med ett ljud avslöjat något när jag ringde och bokade in mig på kursen i april. Hon hade bara skrivit upp min adress och talat om hur dags jag skulle komma den dagen. Nu log hon glatt och berättade att jag hade varit inbokad på den här kursen långt innan jag ringde.

 

Lyckan visste inga gränser och jag hade inte en chans att hindra glädjetårarna. Vilken man, han hade fixat allt och gav mig kursen i födelsedagspresent. Och som om inte allt det räckte så hade han dessutom fixat all låneutrustning till mig som jag skulle ha på dyket och även sett till att han skulle vara med under alla dyk för att hjälpa Instruktören. Det innebär att jag kan lära mig det jag ska och samtidigt ha tryggheten från honom med mig i vattnet hela tiden.

 

Nervös så jag mådde illa, darrig som ett asplöv och helt otroligt lycklig lyckades jag på något vis byta om och krångla mig i våtdräkten. Att krypa i en våtdräkt är inte helt enkelt det heller - och det blir inte lättare om man darrar som ett asplöv hela tiden. Den sitter åt som en tjock, oformlig sparkdräkt och kräver mycket hoppande och dragande för att man ska komma i den.

 

Väl uppe vid bassängen fick vi montera ihop vår utrustning, med hjälp och noggrann genomgång. När sedan allt satt på plats fick vi lägga utrustningen på kanten och gå upp på läktaren för en genomgång.

 

Vår underbara Instruktör gick igenom alla övningar vi skulle göra i vattnet, när vi skulle göra dem, hur vi skulle göra dem och vad man skulle tänka på vid varje moment. Jag lyssnade extremt noga och för absolut första gången så spelade det inte någon roll att pojkvännen satt med bar överkropp, det vara bara instruktören som gällde.

 

Trots att jag faktiskt hade gjort flera av övningarna tidigare så var jag jättenervös för att gå i vattnet. Men vi fick på oss hela paketet med flaskor och regulator, andrasteg, inflatorn och allt, sedan på med mask, snorkel, simfenor och i med vikterna. Sedan blåste vi upp västarna och fick hjälpa att bli iputtade från kanten. Det är nämligen inte något enkelt projekt att försöka ta sig ner i vattnet från sittande ställning när man har världens tyngsta ryggsäck i form av en luftflaska och fickor fyllda med bly på sig. Men i kom vi och flöt gjorde vi. Vi simmade till den grunda delen, gjorde nedstigning och ställde oss på knä i den grunda delen av bassängen. Där gjorde vi några övningar som jag hade provat tidigare - det var roligt att veta att jag kunde dem. Vi fyllde och tömde västen, vi fyllde och tömde masken och vi tog ut regulatorn och satte den på plats igen. Till skillnad från provdyket så kom jag den här gången ihåg att inte blåsa ut all luft på en gång och fick ett fint "bra"-tecken från instruktören. Sedan gjorde vi "återfinna regulatorn" på grunt vatten. Då ska du ta ut regulatorn slänga den över axeln, återfinna den med armen och stoppa tillbaka den i munnen. Hela tiden ska du ha luft som sipprar ut ur munnen och det klarade jag. Det var lite klurigt, men jag tyckte att det gick superbra.

 

Sedan kröp vi till den djupa delen längs botten. Det gick ganska bra men öronen bråkade lite så att jag fick sällskap av vår Instruktör när jag kröp mycket långsammare ner än de andra. Väl nere var öronen dock ok igen. På djupet fick vi sedan öva igen på de övningar vi gjort på grunt vatten och även göra en ny övning. Då skulle vi visa en av våra Divemasters (pojkvännen) att vi hade slut på luft och att vi ville få luft från honom och då låna hans andrasteg. Det gick också jättebra, jag ryckte gladeligen i pojkvännens dykväst gjorde tecknen och fick luft från honom. Det var roligt.

 

När alla övningar vi klara fick vi tecknet för "hopp och lek" eller "simma runt som ni vill" det gjorde vi. Det var lika roligt som sist och jag var inte lika rädd och vågade mig längre ifrån pojkvännen och Instruktören än vad jag först hade trott. Jag hade bättre koll på mina armar den här gången och jag vågade mig till och med på att slå en kullerbytta under vattnet. Tiden tog slut på tok för fort och efter bara ett par minuter under ytan var det dags att gå upp. Vi hade varit i vattnet i ca 50 minuter men det kändes som mycket mindre, jag hade velat stanna kvar minst lika länge till. Men nu var det snorkla till djupa delen och krypa ur grejerna som gällde. Det gällde att få av sig allt medan man var kvar i vattnet och sedan peta upp allt på bassängkanten (flaskfoten först). Sedan skulle allt spolas av (med ISKALLT vatten), monteras isär och packas ner innan vi fick gå och duscha.

 

I omklädningsrummet kom den grannlaga uppgiften att krypa ur våtdräkten.Inte helt enkelt, men det gick.

 

Vi åkte tillbaka till dykcentret, plockade upp alla saker och sedan fick jag skriva teoriprovet för första lektionen. Jag fick ett fel (för att jag trots förmaningen inte hade läst igenom uppgiften tillräckligt noga).

 

Sedan tog pojkvännen med mig hem, och han hade det inte lätt. Jag skakade av adrenalin, lycka och släppt nervositet. Jag kunde bara prata dykning och jag kunde inte sluta le eller gå normalt. Jag fnissade ohejdat och småhoppade runt i lägenheten fast klockan var elva när vi väl kom hem. Till slut somnade pojkvännen av ren utmattning när jag bara log och pratade dykning.

 

Jag är alltid lycklig ihop med pojkvännen men så lycklig som jag var den natten hade inga gränser.

 

Tack min älskade för allt du låter mig uppleva tillsammans med dig. Du gör mig så enormt lycklig.

Jag älskar dig så.          

            




Morgonen efter var det nog pojkvännen som funderade över vad han hade hittat på då det första som jag frågade honom om vad om en nedstigning i djupt vatten. Han suckade tungt - men log.