jeanine

Dykare:           Jag                   

Parkamrat:     Han

Dyk nr:            Provdyk nr 1

Datum:           31 oktober - 06

Maxdjup:        max 5 meter

Dyktid:            ca 40 min

Okej okej jag vet att det säkert inte räknas som ett "riktigt" dyk framförallt med tanke på att jag inte kan något om det hela och att jag inte ens hade våtdräkt på mig. Men för mig var det ett riktigt dyk och bland det häftigaste jag har gjort i hela mitt liv.

Jag har alltid simmat - jag har nästen simhud mellan fingrarna. Jag älskar att bada och simma och jag har aldrig varit rädd för vatten. Visst har jag tänkt mycket på dykning - och tittat på de som kommit till badhuset för att dyka när vi tränat färdigt - men jag har aldrig vågat. Jag kan nämligen inte ens snorkla i vatten. Jag har stått på botten och hållit i mig och bara lagt ner huvudet i vattnet och inte ens då har jag klarat av att andas genom snorkeln - jag kan bara inte andas om jag har huvudet i vattnet, så är det bara.

Sedan träffade jag en trevlig kille - och han gillade att dyka. Jag talade om hur mycket jag har tänkt på det men att jag inte vågat då jag redan vetat om att jag inte har en chans att överleva ett dyk - jag kan ju inte hålla andan i mer än? hmm.. kanske 30 sek? Och jag tror inte att det räcker för att kalla det för ett dyk.

Vi pratade i alla fall om det och plötsligt fick jag veta att jag skulle göra ett provdyk. Jag höll på att dö, jag var orolig i över 24 timmar innan vi väl åkte iväg för att provdyka. Jag var helt hispig och hyperventilerade redan innan jag hunnit få fötterna i vattnet. Jag var färdig att vända och gå eller bara sätta mig ner och grina. Jag trivdes inte ens med att vara i mitt älskade badhus !

Kvar blev jag i alla fall och efter ca 30 minuters instruktion (kommer NÅGON ihåg allt man får veta under den halvtimman?) var jag inte bara hysteriskt nervös utan också mycket tveksam till att jag överhuvudtaget skulle komma ihåg något matnyttig när vi väl kom i vattnet. Vad var det nu han sa om västen, hur skulle jag hålla munstycket och vad i hela friden var det för tecken han skulle göra när det var min tur att försöka få en kallsup och fylla masken med vatten?

Efter ett snabbt dopp var det så dags att sätta på sig västen och tuberna - förlåt flaskorna!, simfenor och mask. Jag hade inte ens våtdräkt på mig. Dels för att jag älskar att vara i vattnet och dels för att jag ärligen inte trodde att jag skulle komma ner under vattnet någon längre stund (över en minut). Ner i vattnet kom jag i alla fall, västen var fylld och jag flöt med flaskorna halkandes runt på ryggen. Vi skulle börja med att simma över till den grunda delen och jag fick stanna vid flera tillfällen för att andas "på riktigt". Visst blåste jag ut och drog in luft i munstycket - men inte fick jag någon luft i lungorna av det.

Vid det grunda började sedan det där han hade pratat om att jag skulle göra innan vi skulle dyka. Jag fick ställa mig på knä på botten genom att släppa ut all luft ur västen och sedan fick jag fylla västen och släppa ut luften igen. Det gick bra. (Jag insåg direkt att jag inte hade koll på vad alla hans tecken betydde - men man är väl tjej och improviserar.) Värre var det att ta ut munstycket - visst jag kom faktiskt ihåg att han hade sagt att jag skulle behålla lite luft i munnen - men det gjorde jag inte - man överlever ändå! Och sedan fick jag fylla masken med lite vatten och tömma den. Det var jag kung på! Mitt under dessa övningar fick jag dock träning på det enda kommando som jag mindes att JAG kunde använda. Jag ville upp och det nu genast - inte fixade jag att fylla västen och segla upp lite lugnt, jag gjorde exakt som han sagt att man inte skulle. Jag visade upp-tecknet och sedan ställde jag mig på botten och försökte hålla mig över ytan - tur att han hade gjort det förut. Han fick fylla min väst samtidigt som han höll i mig *ler*. Paniken var mycket närmare än vad han anade och jag slet av mig masken, men på något vis så var hans totala lugn allt jag behövde för att samla mig. Jag andades lite "riktig luft" och sedan gick vi ner igen och det var dags att "krypa" ner till botten. Det gick riktigt bra - öronen krånglade men han hade allt tålamod i världen. Och jag upptäckte hela tiden att allt han hade berättat på land (det som jag inte trodde att jag skulle minnas) blev precis som han sagt. Det blev ett hemskt tryck i öronen, om man tiltade huvudet släppte det lättare, man blev ruskigt torr i munnen osv.

Väl nere på botten fick jag "fritt fram" att simma runt bäst jag ville. Då upptäckte jag att ännu en sak stämde - om man ler i vattnet kommer det in en massa vatten i masken! Det var så underbart att simma runt under vattnet. Jag hade bra koll på vart han var hela tiden och jag log så jag fick tömma masken mest hela tiden. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna vara så häftigt. Jag lyckades med en egen hostattack under vattnet och han lyckades fylla hela min mask med vatten då han gjorde något med sitt munstycke - men jag klarade det och var kvar under ytan. (När vi kom upp fick jag veta att jag haft bra koll på hur mycket luft jag skulle ha i västen - jag flöt inte upp och ner en massa utan flöt runt på samma nivå mest hela tiden.) Han gjorde en massa "konster" som jag vill lära mig, nästa gång? Och jag kände mig som en kolibri som jag flaxade med armarna hela tiden medan han hade kunnat lämna sina armar på land *ler*. Även om jag inte kunde se mig själv visste jag att jag inte var den som såg smidigast och mest kontrollerad ut. Hela tiden väntade jag på att hjärnan skulle hinna ikapp mig och påminna mig om att man inte kan andas under vattnet - men det hände inte.

Efter ca 40 minuter tog vi oss upp ur vattnet. Jag var helt färdig, jag kunde inte sluta le, knäna skakade, adrenalinet pumpade och jag hade ont i käkarna av att ha bitit så hårt i munstycket och av att ha lett så mycket. Vi badade av, duschade, lämnade utrustningen och åkte hem. Innan jag ens hunnit ner i duschen kom huvudvärken han hade lovat mig om jag skulle spänna mig och bita hårt i munstycket.

Trots sprängande huvudvärk och skakande knän nästan hela kvällen var den här upplevelsen bland det maffigaste jag har varit med om. Jag kunde inte sluta le och i flera dagar bombarderade jag alla jag träffade med HELA historien om min dykning. Fortfarande kan jag inte låta bli att le när jag tänker på det och jag kan knappast bärga mig tills jag får dyka igen! Det var så underbart!

Och tack du som gjorde det möjligt.